Jag flydde från Västerbotten för längesen. Det är väl så man får beskriva det. Jag trivdes aldrig, varken med människorna, mörkret, kylan, snön eller något annat. Allt i mig drog mig iväg härifrån, jag visste väldigt tidigt att jag måste bort. Vart jag skulle och vad jag skulle göra var mindre viktigt, det viktiga var att komma bort.

Det har gått rätt lång tid nu, och jag har rest, bott på olika ställen, samt jobbat med olika saker. Det börjar bli dags att landa någonstans. Att hitta hem och hitta vad jag vill göra. Jag insåg för ett tag sedan att jag ville arbeta med att utveckla spel och en bra utbildning hittade jag i Umeå.

Är det här hemma nu?

Jag tvekade, men valde sen att flytta hit eftersom utbildningen verkade så bra. Jag tänkte att jag kunde dra igen, men nu trivs jag rätt bra. Jag pluggar, jobbar vid sidan av och spelar en hel del. Dels gillar jag det, och dels behöver jag vara uppdaterad och ha koll. 

Det låter kanske trist om man inte är lika nördig som jag, men att jag är en nörd är ingen nyhet. Det som är mer oväntat är att jag trivs här. Det känns som att komma hem. Att jag är i just Umeå spelar säkert stor roll, då det är en stad med mer av allt än de trakter jag kommer ifrån.

Ändå är det de saker jag flydde ifrån som nu gör att jag känner mig hemma. Dialekten och människors sätt att vara får mig att bli lugn, mörkret och snön har jag faktiskt saknat och kylan gillar jag fortfarande inte så värst mycket, men jag har råd att köpa bra kläder nu. Kanske stannar jag här trots allt.